Den svikne svenske elingenjören

 

Den svenske elingenjören var från 30-talet och ända fram till 70-talet en av samhällets stöttepelare med stort inflytande på Sveriges utveckling som en av världens främsta industrinationer. Den svenske elingenjören bidrog starkt till utbyggnaden av vårt stamnät och av våra vattenkraftstationer och från och med 70-talet även kärnkraften. Tillsammans med ASEA och Vattenfall deltog han i uppbyggnaden av välfärden och tillgången på pålitlig elkraft.

Framtidstron gällande Sverige var var stark och på 70-talet var vi ett av världens absolut rikaste länder med det tredje största flygvapnet efter Sovjetunionen och USA. Vi diskuterade då även möjligheten till eget  kärnvapen.

Den svenske elingenjören var på den tiden framtidens hjälte med garanterat livslång anställning, goda förmåner och god lön. Efter oljekrisen 1974 och framväxten av miljörörelsen förändrades synen på kärnkraften. Kärnkraften blev för första gången ifrågasatt. Efter kärnkraftsomröstningen blev det klart att kärnkraften förmodligen inte skulle byggas ut mer än till 12 reaktorer.

Under de följande 30 åren förändrades inte så mycket. Sverige hade sina kärnkraftverk men inga nya byggdes. Kärnkraften tycktes inte längre kunna expandera.

Den svenske elingenjören var inte längre en hjälte.

Under 2000-talet stod det plötsligt klart att kärnkraften inte längre var en framtidsbransch. Man började prata om avveckling och så började kärnkraftens ägare lägga ner några reaktorer. Uppsägningar i en tidigare trygg bransch blev ett faktum. Det var inte längre fråga om livstids anställning.

Den svenske elingenjören kände sig nu övergiven av både staten, Vattenfall och  EON med flera. Han kände sig förrådd av industrin som varken kunde eller ville satsa på fortsatt utveckling av storskalig kärnkraft. Den kändes därför svårt att inte längre vara oumbärlig.

Det svenske elingenjören, som oftast är en civilingenjör, hade investerat i en lång utbildning som nu inte tycktes lika värdefull.

Övergivenheten manifesterade sig i besvikelse gentemot arbetsgivaren och ilska mot den svenska miljörörelsen. Vattenfall och EON säger upp personal och de förnybara energikällorna börjar dyka upp. Genom den fria rörligheten i Europa ökar nu utländska företag sin närvaro i Sverige och konkurrensen ökar genom invandring av utländsk arbetskraft och även genom att utbildningen av svenska kvinnliga ingenjörer tar fart.

Energiöverenskommelsen mellan majoriteten av de svenska politiska partierna siktar på att all elenergi ska vara förnybar från och med 2040. Då finns ingen plats för kärnkraften.

Vad gör då den svenske elingenjören?

Han och hans kollegor fortsätter att kämpa  för att kärnkraften ska få vara kvar genom debattartiklar, köpta artiklar i fackpress( Second Opinion, Nordisk Energi, energinyheter.se m ed flera) och dolda annonser. Denna kamp  går i mångt och mycket ut på att försöka ställa de förnybara energikällorna i dålig dager och att tala om hur riskfullt det är med icke – planerbar elkraft som de uttrycker sig.

Planerbar elkraft betyder i detta fikonspråk kärnkraft. De kallar i detta sammanhang, mellan skål och vägg, förnybar energi för slumpkraft.

I övrigt börjar kanske den svenske elingenjören istället arbeta på Svenska Kraftnät(SvK) som fortfarande är ett av vattenhålen för anhängare av  storskalig elkraft. På SvK tycker man inte att småskalig  elkraft som vindkraft och solkraft är särskilt viktigt. Förre generaldirektören för Svenska Kraftnät Mikael Odenbergs yttrande om att det är sexigt med stora elkraftanläggningar och 400.000 Volt var ett tecken. Ett annat tecken är att SvK aldrig pratar om vikten av energieffektivisering. Ett tredje färskt tecken är att SvK har slarvat bort statistiken för producerad vindkraft för september och oktober i år. SvK  har fortfarande inte hittat den. Vid en fråga från SunToEarth till SvK om vart statistiken tagit vägen blir svaret utan ens en antydan till ursäkt: Vi kanske hittar den nästa år.

Vad gör i övrigt den svenske elingenjören när kärnkraften inte längre finns som karriärväg.

Några pensionerar sig och fortsätter att, som oavlönade kommentatorer på kommentatorsfälten i Ny Teknik, sprida sin besvikelse.  Genom att klaga på Ny Tekniks journalisters artiklar om förnybara energikällor och nedvärdera journalisternas  arbete hoppas de kunna påverka utvecklingen. Man kan säga att de blivit sk ”nättroll”. Förhoppningen om påverkan är dock fåfäng då den tekniska utvecklingen för förnybar energi gått för långt medan världens miljöproblem accelererar.

Sedan finns det glädjande nog många kollegor till den svenske elingenjören som sadlat om och blivit vindkraftingenjörer och solelingenjörer.

Den svenske elingenjören känner sig sviken när den livslånga anställningen upphört och förmånerna och det goda ryktet försvunnit men vi övriga har lärt oss en sak under årens lopp.

Kärnkraft är för allvarligt för att få skötas av tekniker.

 

Civilingenjör Lars Sundström SunToEarth

Fotot: Solfångare i Järfälla

En reaktion på ”Den svikne svenske elingenjören

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.